Skivrecensioner...

Jag skrev en gång i tiden för det legendariska webzinet The Metal Informative och senare för det hårda Extreme Terror Zine och en del av dom skivrecensionerna och så vidare som jag skrev då kanske jag kommer publicera här i brist på annat att skriva om.
Men jag har fortsatt at kludda lite skivrecensioner och här har ni några av dom, det är inga jätte nya skivor men ändå, ordet om dom måste ut och här har ni dom:

Iron Maiden - A Matter Of Life And Death

Jaha, då var den Sverigeälskande järnjungfrun tillbaka med sitt tredje studioalster efter återföreningen med Bruce Dickinson och frågan jag ställer mig är om man vågar kritisera denna skiva eller inte. Jag gillar den lite småtjatiga "Brave New World" men jag tycker "Dance Of Death" är fruktansvärt trist och det är hemskt vad skit man får om man säger att man inte gillar en ny skiva med Iron Maiden. Iron Maiden är som en helig ko som man inte får röra utan man ska bara tillbe den oavsett hur mycket kossan stinker. Men det skiter jag i, jag slaktar hellre kon i så fall och ställer till med grillfest. Jag föredrar nämligen en mör och välgrillad köttbit framför en seg, smaklös och rå dito.
Men jag är inte blyg av mig utan brukar reta upp min omgivning lite då och då med mina kommentarer om Maidens senaste alster och så gör jag säkerligen även denna gång.
Nya skivan "A Matter Of Life And Death" är löjligt trist. Visst, man kan svamla på i evigheter om hur Maiden har utvecklats och att dom blir progressivare och så vidare men vad spelar det för roll så länge musiken som dom skapar på sin höjd funkar bäst som sömnmedel? Det var länge sen, om någonsin, som jag hörde en så tråkig skiva från detta gäng. Till och med "Dance Of Death" framstår ju som pigg och vital i jämförelse. Nä, det finns ingenting som tilltalar mig på denna skiva och efter ett femtontal genomlyssningar så växer den inte ens över gräsrotsnivå. Man hade ju annars hoppats på en skiva som växer efter ett gäng lyssningar men inte ens det får man.
Jag gillar Iron Maiden, ni ska inte tro något annat, men nu för tiden så tröttnar jag bara mer och mer på dom. Denna skiva är trött, tråkig, sövande och alldeles, alldeles, meningslös.
Betyg: 0/5

The Answer – Rise

Det finns gott om nya uppkommande band just nu som hänger sig åt att spela såkallad "retro-rock". Det vill säga rock och hårdrock så som det lät på 60- och 70-talet då band som tillexempel Led Zeppelin dominerade scenen.
Jag, som inte fick vara med på denna guldålder och upptäcka band som Free och Zeppelin när dom började spela, gillar detta skarpt.
Senaste i raden av dessa band är The Answer från den Nordirländska huvudstaden Belfast och dom spelar en tung bluesbaserad rock likt tidiga Led Zeppelin med en sångare som jag tycker låter en hel del som Paul Rodgers i Free.
Tunga riff med ett skönt driv bjuds vi på i en sällsynt kompetent kostym och variationen är det inget fel på. När jag lyssnar på skivan så får jag vibbar av både Audioslave och Monster Magnet. Inga stora grejer men väl smakfullt inpetat lite här och där. Även lite influenser från både Sammy Hagar och The Black Crowes går att skönja.
Men trots allt detta namndroppande så skall ni inte tro att The Answer enbart plagierar andra band för dom får det verkligen att låta som något eget. Man hör många influenser men när dom sätter samman allt så blir The Answer.
Ja ni fattar nog nu hur The Answers debutalster låter och gillar ni tung 70-tals rock med bluesinslag så slå till för detta kan bli årets skiva.
Betyg: 4/5

Hammerfall – Threshold
Jag gillade Hammerfall i början och deras andra skiva, Legacy Of Kings, håller jag som en grymt bra platta. Men på den tiden köpte jag allt som lät glatt och var snabbt. Med åren har jag mognat (Nja, lite då kanske) och förstått att sånginsatserna från Joakim Cans är under all kritik. Killen må va hur trevlig som helst men sjunga kan han inte. Hammerfall har trots detta fortsatt sin vandring upp mot toppen bland dom allra största inom europeisk metal idag och tack vare, bland annat, deras framgångar så har hårdrocken fått ett stadigt fotfäste.
Jag tycker det är bra att det finns ett populärt band som Hammerfall som för hårdrocken vidare in i 2000-talet men jag kan ärligt talat inte förstå deras storhet. Dom fortsätter oavbrutet att spela sin Accept heavy metal, som bara originalet kan göra rättvist. Men där Udo (han kan inte sjunga heller men han gör det med känsla istället) ger musiken ytterligare en dimension med sin raspiga stämma där förstör istället Joakim allt. Och för att man inte ska fastna i facket "Accept-wannabes" så trampar dom upp tempot lite och blir mer power metal istället för heavy metal. Varför inte erkänna att dom vill vara Accept istället? Det är ju dom låtarna som är bäst trots allt.
Jag hävdar fortfarande att om Udo hade skött sången på skivan Crimson Thunder så hade vi haft en ny Accept skiva. Så bra är den men så förstörd blir den av Joakims nasala sång.
Det är då föga oväntat att man på nya skivan Threshold tar ytterligare ett kliv närmare den tunga heavy metalen som Accept lärt oss älska och låtarna är bra, riktigt bra emellanåt faktiskt. En del låtar skulle vara moderna klassiker med en annan sångare bakom micken. För det är så mina vänner, att det spelar nämligen ingen roll hur bra metal-dängor Hammerfall skriver för dom kommer aldrig ta det där sista steget till den absoluta toppen med en sångare som Joakim, tragiskt men sant.
(Jag vill bara poängtera att jag inte har något emot Joakim Cans personligen, han är en väldigt trevlig kille, men han ska inte sjunga, så enkelt är det mina vänner.)
Betyg: 2/5

I – Between Two Worlds
En ny genre är född! Länge leve black’n’roll! Mannen bakom en av årets bästa skivor är ingen mindre än min favoritgastare Abbath som i vanliga fall styr black metal skeppet Immortal. I detta projekt, enkelt döpt till I, så ingår även medlemmar från Enslaved och SAHG vilket borgar för hög standard men det är först och främst Abbath som detta handlar om.
Nu får han ta steget fullt ut från det han skapade på Immortals album Sons Of Northern Darkness och då i synnerhet låten Tyrants som har beskrivits som den första black metal balladen någonsin. Ni som aldrig har hört detta mästerverk så kan jag tala om att det inte handlar om någon smäktande och tårdrypande ballad så som vi vant oss vid att det skall låta. Istället är det black metal men på ett lite långsammare sätt med härligt riffande gitarrer och en elak Abbath på sång.
Skivan Between Two Worlds är just allt detta. Black metal med tunga riff som svänger likt en serpentinväg i dom norska bergen och en sångare som sjunger så genomdjävligt så man tror självaste hin håle stigit upp till micken i studion. Han lyckas till och med låta en del som Lemmy emellanåt vilket är lite kul. Just kopplingen till Motörhead är inte fel då man bäst skulle beskriva I som en korsning mellan just Motörhead och Immortal.
En helt underbar ny genre är född för black metal + rock’n’roll = black’n’roll.
Betyg: 4/5

Jerry Lee Lewis - Last Man Standing
72 år gammal släpper nu "The Killer" Jerry Lee Lewis sitt miljonte album känns det som och han må se döende ut men satan vad han lirar piano. Det svänger om en gammal gubbe som Eddie Meduza skulle ha uttryckt det.
Vi snackar gammal hederlig boogiewoogie rock’n’roll så som det lät förr i tiden fast med en fräsch touch. Han har även bjudit in en massa gästartister och skulle jag lista alla här så skulle det bli en lång recension men dom gör alla bra ifrån sig.
Men allt är inte guld och gröna skogar. Han saknar det där "bettet" i sången som han hade som ung, vilket inte är konstigt på grund av åldern, och 21 låtar är alldeles för många för att det ska vara kul. Vissa ballader blir även lite väl sega emellanåt.
Trots det är detta hur som helst en mer än väl godkänd skiva som kommer att förgylla många stunder för mig och det är definitivt ett bra dokument över Jerry Lees musik. Fast det hade ju inte suttit helt fel med en ung Jerry Lee och lite "Great Balls Of Fire" feeling!
Betyg: 3.5/5

Tenacious D - The Pick Of Destiny
Jack Black och Kyle Goss skojar till det igen. För inte kan man väl ta dessa herrar på allvar? Eller? Nja, men det är förbaskat underhållande och man får ha en lite småpubertal humor men det är aldrig så det går till överdrift.
Det är fortfarande akustisk rock som är grunden i musiken men denna gången är det mer metal än tidigare. Ett par låtar är riktigt tunga och kan lätt klassas som metal och med gästspel av såväl Meat Loaf som Ronnie James Dio gör att det blir ännu mera njutbart.
Detta är ett soundtrack till en film med samma namn och jag tror dock man måste se filmen för att förstå sig på låtarna för det är väldigt mysko lyrik emellanåt.
Hur som helst är det en bra uppföljare till debutalstret som kom för några år sen om än att det tar några lyssningar innan den sätter sig.
Betyg: 3.5/4

Håll till godo gott folk…
/Onkel D