Ja vad kan man säga? Fredagens megamangelkväll på Belsepub med One Man Army And The Undead Quartet kommer gå till historien som en av dom bästa någonsin i det Onkel Darkska minnet. Allting var perfekt denna kväll, ja om man bortser från Färjestads förlust i SM-semifinalhockey, men låt oss ta det ifrån början.
Jag och Zamora möter upp the Mighty Kaiser på tåget ner till Göteborg, där kvällens begivenheter skulle utspela sig, han i sin tur hade skaffat sig resesällskap iform av tre tjejer som roade sig med att humma låtar från en iPod så dom andra fick gissa vad det var. Kaiser ville mest hela tiden lyssna på Mr.Big i just nämnda musikspelare vilket han inte alltid fick men det gjorde inget för den skönsången han bjöd på istället var inte att leka med.
Väl nere i Götet styrde vi vår resa mot sportbaren Score för intagande av innehållet i gigantiska Newcastle Brown Ale flaskor, som Kaiser blev helt betagen av, samt bevittna SM-semifinalishockey. Mitt lag, Färjestad, ledde med 2-0 när vi anlände men tappad i slutet för att sen förlora i sudden death. En tragisk händelse som jag dock, till min egen förvåning, skakade av mig ganska fort.
Nu var det Belsepub och ännu mera Newcastle öl som gällde. Väl inne på stället styrde vi våra steg mot t-shirtförsäljningen där hela badet stod utan att bli trakasserade. Det var vi ju tvugna att ändra på. Är man stjärna så får man ta den smällen. Grabbarna var mycket, mycket trevliga och mest uppmärksamhet fick sångaren Johan Lindstrand. Inte så konstigt då bandet i princip är hans och har man vrålat, gastat och skrikigt på klassiska alster med bandet The Crown så faller det sig naturligt att han står i rampljuset. Johan lovade mig att dom skulle spela So Grim, So True, So Real för min skull som plåster på såren att Färjestad fick stryk. Tack som fan säger man då.
Sen drar förbandet igång, trevliga killar men spela musik ska dom inte göra för satan va tråkigt det var. Kaiser diggade dock sångarens "Converge-sång" men varför fattade aldrig jag och Zamora.
Men sen, sen brakade helvetet lös och One Man Army And The Undead Quartet äntrar scenen. Sen följer ett enda långt euforiskt rus där det headbangas, skriks och gastas allsång. Jag fick till och med sjunga refrängen i So Grim, So True, So Real vilket var jävligt kul, inte konstigt att rösten var som den var dagen efter.
Spelningen var varken för lång eller för kort. Den var bara så jävla perfekt. När till och med Onkel står längst fram och svingar sin kala skalle så kan man vara säker på att det skapas metalhistoria. Tack som fan till bandet som levererade den bästa spelningen på länge!
Efter giget så tog vi oss ner till centralstationen, köpte sedvanlig vidrig kebab, han med bussen till Borås, han med bussen till Sandared och väl hemma så rasade man ner i sängen. Fanns inte en chans i helvete att man orkade hålla sig vaken när man väl var hemma, han knappt till sängen innan jag stöp.
Undrar hur Kaiser klarade att spela fotboll tidigt dagen efter?
Jag började i alla fall lördagen med att lyssna igenom senaste skivan med One Man Army And The Undead Quartet och fick fan nästan en tår i ögat. Må det inte dröja länge till nästa gång man får se dom igen.
Nedan följer lite bildbevis från kvällen. Fler bilder kommer inom kort att lägga upp i mitt webbalbum.
So Grim, So True, So Real...
/Onkel D
Jag och Zamora möter upp the Mighty Kaiser på tåget ner till Göteborg, där kvällens begivenheter skulle utspela sig, han i sin tur hade skaffat sig resesällskap iform av tre tjejer som roade sig med att humma låtar från en iPod så dom andra fick gissa vad det var. Kaiser ville mest hela tiden lyssna på Mr.Big i just nämnda musikspelare vilket han inte alltid fick men det gjorde inget för den skönsången han bjöd på istället var inte att leka med.
Väl nere i Götet styrde vi vår resa mot sportbaren Score för intagande av innehållet i gigantiska Newcastle Brown Ale flaskor, som Kaiser blev helt betagen av, samt bevittna SM-semifinalishockey. Mitt lag, Färjestad, ledde med 2-0 när vi anlände men tappad i slutet för att sen förlora i sudden death. En tragisk händelse som jag dock, till min egen förvåning, skakade av mig ganska fort.
Nu var det Belsepub och ännu mera Newcastle öl som gällde. Väl inne på stället styrde vi våra steg mot t-shirtförsäljningen där hela badet stod utan att bli trakasserade. Det var vi ju tvugna att ändra på. Är man stjärna så får man ta den smällen. Grabbarna var mycket, mycket trevliga och mest uppmärksamhet fick sångaren Johan Lindstrand. Inte så konstigt då bandet i princip är hans och har man vrålat, gastat och skrikigt på klassiska alster med bandet The Crown så faller det sig naturligt att han står i rampljuset. Johan lovade mig att dom skulle spela So Grim, So True, So Real för min skull som plåster på såren att Färjestad fick stryk. Tack som fan säger man då.
Sen drar förbandet igång, trevliga killar men spela musik ska dom inte göra för satan va tråkigt det var. Kaiser diggade dock sångarens "Converge-sång" men varför fattade aldrig jag och Zamora.
Men sen, sen brakade helvetet lös och One Man Army And The Undead Quartet äntrar scenen. Sen följer ett enda långt euforiskt rus där det headbangas, skriks och gastas allsång. Jag fick till och med sjunga refrängen i So Grim, So True, So Real vilket var jävligt kul, inte konstigt att rösten var som den var dagen efter.
Spelningen var varken för lång eller för kort. Den var bara så jävla perfekt. När till och med Onkel står längst fram och svingar sin kala skalle så kan man vara säker på att det skapas metalhistoria. Tack som fan till bandet som levererade den bästa spelningen på länge!
Efter giget så tog vi oss ner till centralstationen, köpte sedvanlig vidrig kebab, han med bussen till Borås, han med bussen till Sandared och väl hemma så rasade man ner i sängen. Fanns inte en chans i helvete att man orkade hålla sig vaken när man väl var hemma, han knappt till sängen innan jag stöp.
Undrar hur Kaiser klarade att spela fotboll tidigt dagen efter?
Jag började i alla fall lördagen med att lyssna igenom senaste skivan med One Man Army And The Undead Quartet och fick fan nästan en tår i ögat. Må det inte dröja länge till nästa gång man får se dom igen.
Nedan följer lite bildbevis från kvällen. Fler bilder kommer inom kort att lägga upp i mitt webbalbum.
So Grim, So True, So Real...
/Onkel D
Jag och Robert Axelsson från One Man Army And The Undead Quartet
Kalle med Mikael och Johan från One Man Army And The Undead Quartet
Jag med Mikael och Johan från One Man Army And The Undead Quartet
Jag och Tony Jelencovich, ägare av Belsepub
Ja herre jävlar...
SvaraRadera