House of pain...

Så var det då nystädat och fint och man får äntligen sätta sig ner i soffan med en välförtjänt pilsner efter veckans slit. Spotify åker på och man försöker koppla bort den grå vardagen som man kämpar sig igenom just nu. Men som tur är har man oerhört goda vänner man kan tråka med sina problem och imorgon är det Jukkas tur att få sig en dos! Han kommer ut och umgås lite med mig och jävlar vad jag ser fram emot det! Fatta att detta kommer bli en jävligt manlig kväll! Vi skall dricka pilsner och lyssna/titta på rock’n’roll tills öronen och ögonen blöder! Jag tror att det kommer bli en så jävla manlig kväll så jag har i förebyggande syfte plastat in hela lägenheten, hyrt in ett tjog strippor som skall stå i ett hörn, hela badkaret är fyllt med ister och alla stålinstrument är rengjorda. Dessutom har jag laddat upp med eldkastare, ninjasvärd och maskingevär om det inte skulle bli manligt nog. Riktiga män gör saker tillsammans som Kapten Klänning på brandstationen skulle ha uttryckt det.

Men nu så blir det först att kolla in första kvartsfinalen i På Spåret, Sveriges just nu bästa program. Tyvärr gick ju inte mina andrahands favoriter Adam Alsing och Ebba Blitz vidare. Ebba är ju trevlig att titta på och Adam är ju trevlig att lyssna på. Prata med också för den delen. Jag träffade faktiskt Adam Alsing på Globen en gång när vårat gemensamma favoritlag Färjestad mötte Toronto Maple Leafs i en träningsmatch. Jag skulle ta en burgare och ett par bira innan matchen och det var fullt vid alla bord utom hans så jag och mina vänner ställde oss där och det visade sig att han var lika trevlig som han ser ut. Sen är ju färjestadfans generellt jävligt trevliga så det var ju inte så konstigt i och för sig.

Matchen gick väl sådär. Toronto vann med 5-0. Men med tanke på att dom var i inledningsfasen av NHL-säsongen med massa spelare som slogs om en plats i truppen så gjorde Färjestad jävligt bra ifrån sig. Det var fullt ös på båda lagen som verkligen gick in för att vinna. Det roliga var ju att jag fick se Mats Sundin i aktion för första och enda gången. Det betyder att jag har sett tre av Sveriges genom tidernas största hockeyspelare live. Håkan Loob räknas inte, han är i en division för sig, där inte ens Wayne Gretzky har en chans att ta sig in. Visst finns det många klassiska svenska hockeyhjältar som Börje Salming, Uffe Sterner och så vidare men det finns en anledning till att just trion Sundin, Peter Forsberg och Nicklas Lidström var ledande i den så kallade ”Gyllene generationen”. Sundin vann tyvärr aldrig Stanley Cup men var trots allt lagkapten i Toronto, ett jobb som kan vara ett av de mest prestigefyllda jobben i hockeyvärlden. Forsbergs meriter är ju överflödiga. Synd bara att hans fot skulle krångla så mycket det sista för jag tror att han hade kunnat dominera i NHL än idag om bara foten varit hel. Sen får man ju lägga till det att han spelade i NHL när domarna tillät backarna göra lite vad dom ville med forwards. Idag är ju nolltolerans tillämpad och stjärnorna får mer utrymme.
Även Lidströms meriter är ju överlödiga. Efter nitton år i Detroit så är han fortfarande deras viktigaste spelar och än en gång aktuell för att få priset som NHLs bästa back. Han är fan inte stor till kroppen men han är fan ostoppbar ändå. Det bästa är ju att han är sist in i sarghörnan men han är fan först ut med pucken.

Men vart såg du då dessa hjältar Onkel? Jo Sudden såg jag ju i Globen som sagt men de andra är lite mer suddigt även om jag vet att de var på isen. Lidas lirade i Tre Kronor i någon träningsmatch mot Ryssland i Scandinavium innan något VM. 1-1 har jag för mig att matchen slutade och den var skittråkig. Lagen möttes dagen innan i Stockholm och då var urladdningen från båda lagen total så det var ju självklart att matchen som vi såg skulle bli seg. Jag kommer inte ihåg hur Lidas lirade men jag kan tänka mig att han var säkerheten själv som vanligt. Matchen med Foppa minns jag knappt heller för det var en slutspelsmatch mellan Frölunda och MoDo i Scandinavium. Grejen var den att vi hade platser så vi hade resultattavlan bakom oss så jag fick ju vrida nacken ur led för att se hur det gick för Färjestad! Snacka om att få nackspärr! Vid ett tillfälle, när Färjestad kvitterade eller tog ledningen (kommer inte ihåg vilket) och resultatet kom upp på tavlan så ställer jag mig upp och jublar. Problemet var bara att spelet på planen var avblåst och det var så där läskigt tyst som det kan bli i en stor lokal med massa människor i. Det kändes som om 11.000 pers satt och stirrade på mig där jag stod med armarna i vädret. Anledningen till att vi var i Scandinavium är ju att farsan är frölundait och jag hade aldrig sett en slutspelsmatch i Elitserien live tidigare.

Det har dock hänt mig en gång tidigare att jag har skrikit rätt ut i en hockeyarena samtidigt som det blev så där läskigt tyst. Det var i Färjestads Ishall (alltså innan den byggdes om till Löfbergs Lila Arena), jag satt ungefär vid mittlinjen tre rader upp och Sveriges sämsta domare, Christer Lärking, dömde. Han var fullständigt oduglig och blåste vid ett tillfälle av helt horribelt fel. Då gled han sakta förbi där vi satt och jag ställer mig upp och gastar ut några väl valda ord (det går inte ens att återge det här på bloggen för så väl valda var orden). Det ekar i hela hallen, alla tycks stirra på mig och då menar jag inte bara publiken utan även spelarna, ledarna och naturligtvis Lärking. Då skämdes jag faktiskt lite. Men det var han värd den sopan! Lärking borde fan få rött kort bara han närmar sig en ishockeyhall.

Gudarn’s, snacka om att komma ifrån ämnet! Fast hockey kan man ju aldrig prata för mycket om, ja förutom gårdagens tragiskt trista match mellan Timrå och Färjestad som vi förlorade. Båda lagen skulle fan ha fått tre minuspoäng så dåligt var det. Då var det bättre i onsdags när Arsenal lirade fotboll! Ja jävlar va skönt att vi vände och vann mot Barcelona i Campions League! Första halvlek spelade Arsenal ett skitbra tätt försvar (förutom målet i och för sig, samtliga försvarare koncentrerade sig på Leo Messi och glömde att den där David Villa kan ju faktiskt spela fotboll han också) medan Barca lirade bländande fotboll. Sen i andra halvlek försökte Arsenal spela lite rakare och kom fram lite lättare i anfall och när väl Arsène Wenger för en gång skull visade prov på sin genialitet och bytte ut Axel Song mot Andrei Arshavin som tog Samir Nasris plats på vänsterkanten medan Nasri flyttade in på Songs plats så började det hända grejer. Helt plötsligt blev Arsenals mittfält mer spelande och mötte på så sätt Barcelona med samma mynt och det gick ju vägen! Robin van Persie lyckades krångla in en boll från en svår vinkel tack vare att målvakten Victor Valdés tjuvade och trodde att det skulle komma ett inlägg och sen lyckades Nasri kontra och passa Arshavin som snyggt skottade in bollen! Kung Arshavin! Nu måste Arsenal lyckas lika bra nere i Barcelona också men även om det skulle gå åt helvete där nere så är jag nöjd ändå för nu har äntligen Arsenal slagit Barca en gång!

Snacka om att komma ifrån ämnet igen! Vad var ämnet jag pratade om? Fan vet. Men jag vet i alla att det ikväll blir en Spotify-fredag där många nya härliga artister och band kommer att upptäckas. Lounge-listan lär få några nya härliga tillskott. Eller så blir det så att man fastnar på gamla bekanta. Jag tror nog mer på det sistnämnda för jag har lyssnat på allt för mycket nytt och obekant den sista tiden. Visst är det trevligt att få höra nya plattor med band som Crowbar, The Haunted, Three Seasons och så vidare men ibland måste man gå tillbaka till rötterna och det som en gång i tiden startade ens musikintresse. Det finns en viss befrielse med att lyssna på musik man kan utantill, man behöver inte koncentrera sig utan det räcker bara att flyta med och njuta.

Ja just det ja, det var ju På Spåret nu ju! Vart är vi på väg då? Åt helvete så klart!

Skål!

/Onkel D

Now Playing: Slash & Myles Kennedy – Communication Breakdown