DOOOOOOOOOM!!!!

JAAAAAA!!! Sveriges bästa doomband är klara för Sweden Rock Festival!!! Leffe Edlings Krux kommer sänka Norje i havet!!! Dom är ju bara sä jävla bra!!!

Och inte nog med det mina vännerrrrr!!! Kungen Mats Levén kommer dominera hela jävla sommaren!!! Han sjunger ju som en gud!!!

Okay, mästarna på doom, Black Sabbath (eller Heaven & Hell, välj namn själv) finns på plats och Krux kommer inte upp i deras klass men ändå!!! Fan va bäst!!! Två mästerliga band!!!
Lägg där till Aerosmith, The Answer, U.D.O. och Motörhead så kommer du få en festival som kommer gå till historien som årtusendets bästa!!!

In the sea of doom...
/Onkel D

Bäst just nu!

Neil Young – Live At Massey Hall 1971

Neil Young har äntligen gjort slag i saken och börjat ge ut skivor i den beryktade Archives serien. Första delen kom ifjol med Live At The Fillmore där Neil ger oss en rivig konsert från 1970 med sitt kompband Crazy Horse. En konsert med få låtar men där låtarna är väldigt långa och lite olika originalen, men det är så det skall vara med Mr Young.

På nästa giv i serien så får vi en skiva som är raka motsatsen. Här är det hela 17 spår med en ensam Neil på scen som endast är beväpnad med piano, munspel samt gitarr och laddad med låtar av en kaliber som inte ens Bofors skulle kunna tillverka. Det är så här Neils tidiga alster skall avnjutas, med en passionerad Neil som i varje ton han tar känns som en emotionell flodvåg och som på ett lekfullt, men allvarligt sätt, skämtar med publiken.
Denna skiva var tänkt att komma ut istället för Neil första stora skivframgång Harvest 1972 men då ansågs inte ljudet vara till belåtenhet. Men nu med den nyare och modernare tekniken har denna liveupptagning begåvats med ett kristallklart ljud, eller ja, så bra det kan bli på en inspelning från 1971. I detta fall är det löjligt bra ljud.
Här framförs en del av låtarna för första gången och resten är relativt färska. Idag är dom legendariska och klassiska dokument över hur riktigt jävla bra countryrock skall låta.
Den medföljande DVDn är också den utsökt. Ja, som sagt, så bra det kan bli med en upptagning från 1971, men den är absolut sevärd. En ung, nästan rädd, Neil Young kliver upp på scenen för att framföra sina låtar och man förbannar nästan att man inte var född tidigare så man kunde ha fått uppleva detta på plats, så bra är det.

Neil Young är ju helt klart en liveartist, han musik skall upplevas live för att få den där extra dimensionen och detta är till dagens dato hans helt klart bästa liveskiva. En vara det finns gott om in den Neilska diskografin.
Föredrar man den rockigare Neil Young så är stenhårda Weld eller magiska Live Rust att föredra men är man ute efter mer stillsammare och countrydoftande Neil så är Live At Massey Hall den första du skall köpa för detta är lätt Neils bästa liveupptagning så här långt, inget snack om saken.

Se så, sitt inte där och läs min menlösa blog, spring ut och köp Neil Young Live At Massey Hall 1971 NU!!!

It’s better to burn out, than to fade away…
/Onkel D

So Grim, So True, So Real...

Ja vad kan man säga? Fredagens megamangelkväll på Belsepub med One Man Army And The Undead Quartet kommer gå till historien som en av dom bästa någonsin i det Onkel Darkska minnet. Allting var perfekt denna kväll, ja om man bortser från Färjestads förlust i SM-semifinalhockey, men låt oss ta det ifrån början.

Jag och Zamora möter upp the Mighty Kaiser på tåget ner till Göteborg, där kvällens begivenheter skulle utspela sig, han i sin tur hade skaffat sig resesällskap iform av tre tjejer som roade sig med att humma låtar från en iPod så dom andra fick gissa vad det var. Kaiser ville mest hela tiden lyssna på Mr.Big i just nämnda musikspelare vilket han inte alltid fick men det gjorde inget för den skönsången han bjöd på istället var inte att leka med.
Väl nere i Götet styrde vi vår resa mot sportbaren Score för intagande av innehållet i gigantiska Newcastle Brown Ale flaskor, som Kaiser blev helt betagen av, samt bevittna SM-semifinalishockey. Mitt lag, Färjestad, ledde med 2-0 när vi anlände men tappad i slutet för att sen förlora i sudden death. En tragisk händelse som jag dock, till min egen förvåning, skakade av mig ganska fort.

Nu var det Belsepub och ännu mera Newcastle öl som gällde. Väl inne på stället styrde vi våra steg mot t-shirtförsäljningen där hela badet stod utan att bli trakasserade. Det var vi ju tvugna att ändra på. Är man stjärna så får man ta den smällen. Grabbarna var mycket, mycket trevliga och mest uppmärksamhet fick sångaren Johan Lindstrand. Inte så konstigt då bandet i princip är hans och har man vrålat, gastat och skrikigt på klassiska alster med bandet The Crown så faller det sig naturligt att han står i rampljuset. Johan lovade mig att dom skulle spela So Grim, So True, So Real för min skull som plåster på såren att Färjestad fick stryk. Tack som fan säger man då.
Sen drar förbandet igång, trevliga killar men spela musik ska dom inte göra för satan va tråkigt det var. Kaiser diggade dock sångarens "Converge-sång" men varför fattade aldrig jag och Zamora.

Men sen, sen brakade helvetet lös och One Man Army And The Undead Quartet äntrar scenen. Sen följer ett enda långt euforiskt rus där det headbangas, skriks och gastas allsång. Jag fick till och med sjunga refrängen i So Grim, So True, So Real vilket var jävligt kul, inte konstigt att rösten var som den var dagen efter.
Spelningen var varken för lång eller för kort. Den var bara så jävla perfekt. När till och med Onkel står längst fram och svingar sin kala skalle så kan man vara säker på att det skapas metalhistoria. Tack som fan till bandet som levererade den bästa spelningen på länge!

Efter giget så tog vi oss ner till centralstationen, köpte sedvanlig vidrig kebab, han med bussen till Borås, han med bussen till Sandared och väl hemma så rasade man ner i sängen. Fanns inte en chans i helvete att man orkade hålla sig vaken när man väl var hemma, han knappt till sängen innan jag stöp.
Undrar hur Kaiser klarade att spela fotboll tidigt dagen efter?
Jag började i alla fall lördagen med att lyssna igenom senaste skivan med One Man Army And The Undead Quartet och fick fan nästan en tår i ögat. Må det inte dröja länge till nästa gång man får se dom igen.

Nedan följer lite bildbevis från kvällen. Fler bilder kommer inom kort att lägga upp i mitt webbalbum.

So Grim, So True, So Real...
/Onkel D

Jag och Robert Axelsson från One Man Army And The Undead Quartet

Kalle med Mikael och Johan från One Man Army And The Undead Quartet

Jag med Mikael och Johan från One Man Army And The Undead Quartet

Jag och Tony Jelencovich, ägare av Belsepub

I morgon smäller det…

…då äntrar nämligen One Man Army And The Undead Quartet Belespubs scen I Göteborg för att ge oss en rejäl dos svängande dödsmangel. Jag, El Zamora och the Mighty Kaiser kommer att bege oss ner till götet fulla av både förväntan och diverse rusdrycker för att bevittna dessa herrar.
Jag kan redan på förhand utnämna denna kväll till en klassiker för så säker är jag på att det kommer bli en klassiker. Stora ord? Höga förväntningar? Javisst men med två så löjligt bra skivor i bagaget som dom har i 21st Century Killing Machine och Error In Evolution så saknas inga hitlåtar och med ett fullblodsproffs som Johan Lindstrand vid micken så kan det inte gå fel.

Min uppladdning är i och för sig inte den optimala då jag sen förra helgen legat sjuk i något som bara kan klassas som värre än Ebola. Men jag är på bättringsvägen och även om snoken kommer att rinna och den lilla kondition jag hade är helt borta så ska jag ge järnet! Kanske inte längst framme vid scenen men väl i baren… Det kommer ju något som vi kallar för lön tills imorgon, farligt, farligt men roligt, roligt...

Utförlig (nåja vi får la se hur minnet är) recension av spelningen kommer till helgen förhoppningsvis. Bilder skall man nog försöka sig på att ta några också.

Vill även ta tillfället i akt och kommentera dom nya klara banden till SRF lite snabbt:

White Lion
When The Children cry är en fin bit men sen då? Okay tidiga White Lion är rätt bra men orkar man genomlida massa smöriga och kassa försök till rocklåtar bara för att höra ett par bra låtar?

Dark Tranquillity
Besöker man en Dark Tranquillity konsert så får man räkna med två saker. Det är jävligt bra musik men det är jävligt tråkigt framfört. Det är lite som att höra en liveskiva live så att säga. Nya skivan dock jävligt bra.

Black Debbath
Måste kolla upp dessa norrmän som tydligen skall lira tung och go musik.

Quireboys
Ja det lilla jag har hört lät inge vidare.

Bloodbound
Jag har inte hört andra skivan men första skivan var en pinsam historia. Hur mycket får man kopiera av Iron Maiden innan Steve Harris anser att han borde så royalties?

Hellfueled
Första skivan var helt okay men huvaligen va tråkiga dom är live. Det räckte med en låt för mig sist jag såg dom för att konstatera det.

Bluestone Company
Aldrig hört men namnet låter intressant dock…

Goda Grannar
Man visste ju att dom skulle bokas förr eller senare...

Talisman
Är i och för sig alltid bra live men orkar man stå och se ett band man sett så många gånger förut bara för att för höra allsången i I’ll Be Waiting?

Knight in satans service...
/Onkel D

Konserter i massor…

Då börjar det ordna upp sig på konsertfronten under våren, sommaren och hösten med massa grymma konserter och festivaler på gång. Tyvärr lär man missa en massa bra på grund av pengabrist samt tidsbrist men här är i alla fall dom jag har biljett till eller skall köpa så fort jag har råd...
Jag passar även denna veckan på att slippa undan att ger er Veckans Skivtips genom att tipsa er om bra konserter samtidigt som jag tipsar om bra skivor med banden som spelar.Jag passar även på att efter enbart två stycken "Veckans Skivtips" meddela att just den sektionen går i graven. Jag känner att ett skivtips skall komma genom ren inspiration, det skall inte tvingas fram. Men tygla er kära läsare, jag skall tipsa er om bra musik även i framtiden.

Så till konserterna då:

23/3 - One Man Army And The Undead Quartet – Belsepub, GBG
Sveriges just nu mest intressant band på den tunga sidan. Med debutalstret presenterade dom sig och nu med uppföljaren så tar dom över scenen från dom flesta aktiva band idag. Dom får sin dödsmetall att svänga likt en ål på torra land. Bandet med det långa namnet gästar Belsepub i Göteborg och jag, Zamora och Kaiser kommer åka ner för att få oss en rejäl dos death metal-mangel samt en massa öl också förhoppningsvis.
Biljett är inköpt.
Skivtips: 21st Century Killing Machine och Error In Evolution.

29-30/4 – Gothenburg Metal Festival – Musikens Hus, GBG
Medan jag sitter och skriver ner dessa rader så har jag och mina goda vän Erika mailkontakt, som vanligt varje arbetsdag, och vips så har man bestämt att man skall åka på Gothenburg Metal Festival. Hon ska ner så jag kan ju lika gärna hänga på, mer för att ha nått och göra den helgen än att banden lockar. Men så kollar man lite vad för band som spelar så kan jag säga på rakt arm att Electric Earth, Sabbtail och Destiny vore kul å se och Bullet kan va lite kul också medan Crystal Eyes alltid är kul att se då man känner dom lite flyktigt.
Biljett skall köpas vid nästa löning.
Skivtips: Electric Earth - Organic Songs Volume One, Destiny - Beyond All Sense 2005 samt Sabbtail – Otherworlds och Nightchurch.



13/4 - Jon Olivas Pain – Musikens Hus, GBG
Mr Oliva och hans Pain kommer till Götet och detta får man inte missa. Mannen som är hjärnan bakom mycket av Savatage’s material har gått solo och är nu ute och turnerar på sitta andra album. Vi får bege oss till Musikens Hus för att se han men det är det värt för är dom lika bra som när jag såg dom i Oslo hösten 2005 så kommer det bli en oförglömlig kväll. Har dock ingen aning vilka vi blir som åker ner men det ger sig.
Biljett skall köpas vid nästa löning.
Skivtips: Tage Mahal och Maniacal Renderings.



15/4 – The Answer – Henriksberg, GBG
Detta är ett av mina nya favoritband. The Answers debutalbum kom ifjol och knockade mig fullständigt med sin underbara retrorock. Sicket sväng, sicka riff, sicken jävla platta helt enkelt. Dom kommer till Sweden Rock men jag kan inte hålla mig utan bara måste se dom nu! Detta är för fans av bluesbaserad rock ala Led Zeppelin, Thin Lizzy och Aerosmith.
Konserten är en söndag men jag har tagit ledigt på måndagen då det är min födelsedag på söndagen vilket jag skall fira med Zamora och Richard med massa öl. Jag brukar inte fira mina födelsedagar men nu passar det ju in fint.
Biljett skall köpas vid nästa löning.
Skivtips: Rise



6/5 - Hayseed Dixie - Pusterviksbaren, GBG
Vad kan man säga? Hådrockscovers i bluegrass tappning, kan det bli coolare? Nej, inte om ni frågar mig och Zamora i alla fall. Vi två kommer bege oss till Göteborg en söndag för intagande av maltdryk och avnjuta AC/DC, Thin Lizzy och massa andra klassiska bands riff på...BANJO!!!
Biljett inköpt.
Skivtips: Allt med Hayseed Dixie är grymt.



10/5 – Saxon – Trägårn, GBG
När Trivium och Annihilator spelar på Musikens Hus i Göteborg så spelar kungarna Saxon på Trägårn i samma stad. Vad jag förmodar så lär jag få gå själv på Saxon men det är det värt för Saxon gör aldrig en dålig spelning. Vet du inte vilka Saxon är så har du missat nått och bör genast kolla upp samtliga skivor med bandet för detta är ett riktigt tungviktsband i The New Wave Of British Heavy Metal-genren.
Biljett skall köpas vid nästa löning.
Skivtips: Nya skivan The Inner Sanctum är ute nu!



6-9/6 – Sweden Rock Festival
Vad kan man saga om denn festivalen som inte redan är sagt? Ingenting egentligen förutom att upprepa sig med att säga att Sweden Rock är årets happening för oss hårt rockande svenskar och för mig är detta min huvudsemester.
I år ser jag löjligt mycket fram emot Heaven & Hell aka Black Sabbath som återförenats med Ronnie James Dio för en turné, jag kommer gråta som ett barn, jag lovar. Aerosmith är ett annat band jag ser fram emot med stor förväntan. Annars innehåller festivalen i år än så länge mindre antal band jag vill se än vad som är brukligt, fast det jag vill se vill jag verkligen se så jag lär bli nöjd.
I år är det även premiär för en fjärde festivaldag vilket skall bli kul
En styck fyradagarsbiljett fick man i julklapp.
Skivtips: Black Sabbath – Heaven And Hell och Aerosmith – Draw The Line



16/6 – Ozzy Osbourne – Forum, Köpenhamn, Danmark
Bara några dagar efter Sweden Rock så beger sig jag och Daniel oss till vårat grannland Danmark för att bevittna The Prince Of Darkness, mr Ozzy Osbourne. Och som om inte det vore tillräckligt så agerar Black Label Society och Korn förband vilket betyder att vi samma kväll får bevittna tre löjligt bra liveakter.
Detta tillsammans med att Erika möter upp med flyg från Gävle samt den danska ölkulturen borgar för en underbar minisemester. Jag ser fram emot denna resa nått djävulskt mycket.
Biljett är inhandlad.
Skivtips: Ozzy Osbourne – No More Tears, Black Label Society – The Blessed Hellride och Korn – Korn

30/6 – Metaltown – Frihamnen, GBG
Se föregående blog för information.
Biljett kommer som födelsedagspresent.



4/7 – ZZ Top – Trägårdsföreningen, GBG
Då ska man äntligen få se sina skäggkollegor då, sista jag hade chansen så ställde dom in. Problemet denna gång är att dom spelar samma dag som jag planerar att åka till Roskilde, om jag åker till Roskilde vill säga. Så jag och bror köpte varsin biljett fall i fall det inte skulle bli Roskilde för min del.
Gillar du skönt svängande boggierock? Köp biljett till ZZ Top då.
Biljett är inköpt.,
Skivtips: Eliminator, Afterburner och Recycler.



19-20/10 – Metal Female Voice Fest V – Oktoberhallen, Wieze, Belgien
Sen är det inte så mycket inbokat förrän i oktober då jag, Hasse, Marco, Erika och Daniel drar till Belgien och Metal Female Voice Fest. Eller ja, inget är spikat än, vet inte ens om dom jag räknade upp vill åka med men jag räknar med det i alla fall.
Metal Female Voice Fest är en endagars festival som enbart bokar band som är frontad av kvinnor. Det är inget som tilltalar mig i någon större utsträckning (kvinnor ja men inte när dom sjunger) men jag åker med för en veckas semester och lite öldrickande… Fast jag har fastnat för Sirenias nya skiva och dom ska ju spela på festivalen så det skall bli kul å se dom. I år har dom dock utökat med en extra dag, en så kallad förfest dagen innan festivalen där Doro, Holy Moses och Benedictum skall spela, tre band jag verkligen vill se så jag har mer än bara en semestervecka att se fram emot.
Vi får se hur det blir men jag har i alla fall siktat in mig på denna festival.
Biljett kommer inhandlas om vi åker.
Skivtips: Sirenia - Nine Destinies And A Downfall, Doro – Fight, Holy Moses - Disorder Of The Order och Benedictum – Uncreation.

Ja det var det d, mycket konserter blir det, men det är ju det som är skoj här i livet. Flera konserter lär tillkomma medan några kommer falla bort men det är ju livets gång.

Nedan följer en lista på konserter jag verkligen vill se men som jag på ett eller annat sätt förmodligen inte kommer att se. Men jag skall göra allt jag kan för att lyckas med att införskaffa biljetter och besöka dessa konserter och festivaler också.

There is unrest in the forest, there is trouble with the trees…
/Onkel D

16/3 - U.F.O. - Trägårn, GBG – Feat. Simon Wright
16/3 – The Kristet Utseende - Sticky Fingers, GBG
25/3 – A.C.T. – Sticky Fingers, GBG
1/4 - Kreator & Celtic Frost - Trägårn, GBG
28/4 – Clutch – Sticky Fingers, GBG
12/5 – Egonaut – Uffes Källare, Växjö
24/5 – Mustasch – Storan, GBG
5-8/7 – Roskildefestivalen
13-14/7 – Rockhimlen Festival – Helsingborg
26/7 – Sjuhäradsfestivalen - Ulricehamn
19/8 – Testament – Musikens Hus, GBG

Klara band till Metaltown…

Veckans skivtips utgår pga tidsbrist men återkommer nästa vecka, förhoppningsvis.Istället tänkte jag ge er några snabba skivtips och skriva några rader snabbt om endagarsfestivalen Metaltown som går av stapeln den 30:e Juni på Frihamnen i Göteborg som nu har presenterat sina första band och satan vilken kanondag det verkar bli.Innan det officiellt blev klart med banden så gick Blabbermouth.net ut och sade att Machine Head och Stone Sour var klara men när väl Metaltowns hemsida dök upp så saknades Machine Head men dom banden som tillkommit var av yppersta kvalité…

Slayer
Thrashgiganterna Slayer skojar man inte bort hur som helst, speciellt inte nu när den klassiska sättningen med Dave Lombardo bakom trummorna är intakt. Förra årets "comeback" skiva Christ Illusion visade alla som tvivlat på bandet att dom fortfarande kan leverera högkvalitativ thrash av äldre snitt men på ett modernt sätt. Hängde ni med? Dom gör helt enkelt det dom alltid har gjort fast fortfarande jävligt bra.
Live har jag bara sett dom två gånger, en gång som förband till Iron Maiden och en gång som huvudband i Scandinavium. Bägge gångerna har dom varit lite halvtrista även om det varit hög kvalité på framförandet av musiken så nu hoppas jag på tredje gången gillt och alla förutsättningarna för att det skall bli ett kanongig finns där…
Skivtips: Seasons In The Abyss, South Of Heaven och Christ Illusion.

Stone Sour
Bandet som släppte förra årets bästa skiva, Come What(ever) May, och som jag inte hade råd att åka och se i Stockholm för bara någon månad sen, kommer också till Frihamnen och jag är sååå lycklig… Stone Sour är nämligen ett av mina nya favoritband och jag ångrar att jag inte såg hela deras spelning på Hultsfred i somras, men då hade jag knappt hört dom i och för sig…
Det är svårt å kategorisera Stone Sour men modern metal utan nu-metal vibbar och med starka melodier och refränger tillsammans med en grymt bra sångare kan man kort och gott säga…
Skivtips: Stone Sour och Come What(ever) May.

Mastodon
Lite skitband måste dom boka också, annars är det ingen festival. Mastodon är ett av dom nya "heta" banden som jag inte fattar ett jota varför dom är så populära. Progressiv death/thrash metal ska det tydligen vara och okay, det är la lite progressivt men ska det då inte vara så i alla låtarna? För det är så att varje låt med Mastodon låter exakt likadant. Det är precis hur trist som helst. Och taskig produktion har dom också. Jag brukar få mycket skit och hårda ord för att jag dissar Mastodon och jag brukar få höra att jag inte kan någonting om musik om jag inte hör att det är progressivt och varierande genom varje låt. Men ni som gillar detta brutalt dåliga band, har inte ni ställt er frågan att det kanske är ni som har precis noll koll på musik och förmodligen är tondöva och utan musiksmak för fem öre? Okay, alla har rätt till en åsikt om ett band men i så fall har jag också det och behöver inte bli idiotförklarad varje gång jag inte gillar något som den stora massan gillar.
Skivtips: Skojar du eller?

Meshuggah
Meshuggah är ett gäng trevliga och galna grabbar från Norrland men tyvärr har deras musik aldrig tilltalat mig. Jag kan förstå om folk gillar det för det är tekniskt så det förslår och gillar man fullständigt galen musik så är detta en solklar grej att kolla på.
Skivtips: Tyvärr.

Hellyeah
Hellyeah är en rykande färsk grupp från Texas, USA men dom har rutin som få. Inte minst tackvare den forna Pantera och Damageplan trumslagaren Vinne Paul. Tillsammans med Chad Gray och Greg Tribbett båda från Mudvayne samt Tom Maxwell från Nothingface och Jerry Montano som spelat med bland annat Danzig så bildar dom ett band som, tyvärr, ibland ger mig lite små nu-metal vibbar (första singeln tillexempel) men annars så piskar dom på ren och skär amerikansk modern metal-ilska. Det lilla jag hört är grymt bra (förutom första singeln dock) och det lovar gott inför sommarens festival i Göteborg. Bara en sån sak som att jag får se Vinne Paul live är stort för mig. Pantera lär jag aldrig få se på grund av kända anledningar så jag får ta det lilla som finns.
Skivtips: Hellyeah’s självbetitlade debut är på väg.

Hell ain’t a bad place to be…
/Onkel D

Veckans skivtips...

Black Sabbath - Heaven And Hell
1980 - Vertigo

Då var det dags för ytterligare ett skivtips och jag fortsätter med band som är klara för Sweden Rock Festival. Den kommande sommaren kommer att bli ett minne för livet för mig för jag skall nämligen äntligen få se det bästa Black Sabbath. Det Black Sabbath som frontades av min absoluta favoritsångare, Ronnie James Dio.
Efter många om och men så lämnade ju Ozzy Osbourne till slut Black Sabbath och dom hittade sin ersättare alltså i Ronnie James Dio känd från framförallt Rainbow.
Då bestod bandet av Tony Iommi, Bill Ward, Geezer Butler och Dio och tillsammans skapade dom världens kanske bästa skiva genom tiderna, nämligen Heaven And Hell…
Nu i sommar kallar dom sig inte för Black Sabbath (av kända anledningar som jag inte orkar gå in på här) utan för just Heaven And Hell och istället för Bill Ward så sitter Vinnie Appice på trumpallen. Samma trumslagare som spelade på uppföljaren till detta mästerverk, nämligen Mob Rules, men den skivan är ett kanske ett kommande skivtips…

Men tillbaka till skivan nu. För mig ingår Heaven And Hell i en trio skivor som alla aspirerar om titeln världens bästa skiva genom tiderna. Den har allt. Riffen, texterna, sången, melodierna och så besitter hela skivan den där speciella nerven, känslan som gör att man ryser och får ståpäls var gång man lyssnar på den. Alla, precis alla låtarna är klassiker utöver det vanlig och titelspåret är i princip världens bästa låt.

Gillar du tung, riffbaserad hårdrock med grymt bra sång så är det bara att införskaffa Heaven And Hell. Mer behöver jag inte säga egentligen…

It's heaven and hell...
/Onkel D

Tidigare skivtips:
Aerosmith – Draw The Line

Favorit i repris...

Det blir inget skivtips idag, det dröjer några dagar men det kommer ett skivtips undet veckan. Jag tänkte slå in på det spår jag gjorde förra veckan, nämligen Sweden Rock Festival...
Jag kommer ge mestadels skivtips med band som är klara för SRF dom kommande veckorna...

Tills nästa skivtips kommer så tänkte jag bjuda på Fredrik Virtanens underbara inlägg i Aftonbladet för några år sen där han skriver om Soulfly och hårdrockare i allmänhet... Ni har säkert läst det innan men i alla fall...här kommer Virtanens text som gjorde han hatad i hela hårdrocks Sverige...

Håll till godo...
/Onkel D

Hårdrockare är dumma.
Det finns två sorters människor här i världen. Hårdrockare och poeter. Jag hatar hårdrockare. Teitur spelar på lilla Teaterscenen. Teitur är en söt liten man från Färöarna som knäpper tyst på akustisk gitarr och sjunger som en tjej.
"I was just thinking", sjunger han i sången med samma namn, "that I have been missing you for way too long".
Teitur har minnena och Kodak-fotona (bland annat en av henne i en dansklänning, sjunger han, den vill man ju se). Men han har inte henne. Ungefär som Patsy Cline i gamla "She"s got you". Fast Teiturs flicka verkar fortfarande vara hans, han bara saknar henne. Han saknar henne så himla mycket att han bara sjunker, bara sjunker.
"I think about long distance rates instead of kissing you babe, I"m a singer without a song."

Det är en vacker sång, den låter som det sköra vemodet hos en sommardag. Men precis som Teitur sjunger är han nu en sångare utan en sång. Vi är flera hundra som försöker lyssna.
Men det går inte. För samtidigt spelar hårdrockbandet Soulfly på stora Hawaii-scenen. Jag har ingen aning om vad Soulfly pysslar med. Men de låter förjävligt. Som ilskna vegankommunister som använder hundar och kattungar som trummor. Deras fans har förstås dreadlocks och skabbiga kläder och knuffas.
Det är helt vansinnigt sjukt att någon lyssnar på Soulfly, men det är väl samtidigt i sin ordning. Världen ska befolkas av idiotiska musiker som spelar för idiotiska människor.
Det tillhör balansen. Yin och yang. Kärlek och hat. Cynism och bitterhet. Fred och våld. God smak och dålig smak. Älskare och krigare. Poeter och yxmördare. Utveckling och bakslag.
Alla behöver vi någon att se ner på, som den ärrade eleganten Kris Krisofferson sjöng på Pampas-scenen i förrgår.
Men, det är depressionsframkallande att det här brutalt IQ-befriat låtande bandet förstör för denne stackars poet. Teitur ser ledsen ut. Hans sånger om poesi och flygplan drunknar i den onda skabbrocken.
- Såna människor, säger Teitur, lite ängsligt för han vet inte hur han ska hantera det här övergreppet.
- De verkar så arga.
I sanning. Arga och dumma. Hårdrockare. Världen skulle vara en bättre plats utan dem.

/Fredrik Virtanen, Aftonbladet

Veckans skivtips...

Jag tänkte, i brist på annat att göra, ge er lite skivtips. En gång i veckan (förhoppningsvis varje måndag, blir förmodligen inte så ofta heller men man måste ju försöka ha lite mål här i livet) kommer jag att ge er tips på en skiva som jag verkligen håller som en riktig klassiker eller så är det något jag har upptäckt som jag bara måste få dela med mig av.
Men ett skivtips behöver inte alltid vara en bra skiva som jag vill att ni skall lyssna på, det kan även vara en skiva jag avskyr likt pesten och vill varna er för…

Premiärtipset sammanfaller med att Sweden Rock presenterar Aerosmith som sin andra huvudakt till sommarens festival så därför känns det naturligt att tipsa om en riktig klassiker som är:

Aerosmith - Draw The Line
1977 - Sony

Det är inte lätt att välja ut en skiva ur Aerosmiths digra katalog vill jag lova, det är väl egentligen bara den senaste skivan, Just Push Play, som egentligen inte är något at ha sen är det klassiker rakt igenom, nåja, nästan i alla fall. Men men, mitt val föll till slut min personliga favorit, Draw The Line, som har det tufft då den hela tiden jämförs med sina föregångare som Rocks och Toys In The Attic. Många anser att Draw The Line saknar insperationen, potentialen och den råa energin som dom tidigare albumen besitter men det tycker inte jag, Draw The Line är en solid rock'n'roll macka utav oanade mått som besitter det där fina Aerosmith gunget från sjuttiotalet. Visst den saknar kanske dom där rejäla hitsen som andra Aerosmith skivor har men låtar som Draw The Line, Kings And Queens, I Wanna Know Why och Sight For Sore Eyes gör att den ändå inte saknar några höjdpunkter.

Många påstår även att den skall vara sämre på grund av bandets påtagliga drogproblem, men i mitt tycket så ger deras "öppnade sinnen" en skön feeling till skivan med lite luriga ekon och diverse "oljud" i studion. Visst kunde produktionen varit bättre men hallå!!! Den spelade in 1977!!! Hur många var vid sina sinnens fulla bruk inom rockbranchen på den tiden? Det skall vara opolerat!

Den kanske inte är den bästa eller jämnaste Aerosmith skivan men den har definitivt den skönaste feelingen över sig som jag gillar skarpt...
Man kanske inte skall börja upptäcka Aerosmith med Draw The Line men ge den en chans, det är den värd...

Sight for sore eyes...
/Onkel D

Sicken jävla grej...

Här var det tänkt att ni skulle få er en konsertrecension men, ja sicken jävla grej det blev. Här har man gått och laddat inför lördagen och konsert med polarna i Depressive Art. Allt är klockrent, vi har fixat nån som kör, fyllan var perfekt...ja allt var perfekt. Vi kommer ner till Göteborg och Sticky Fingers, ingen kö in, då stoppar vakten oss. Det fanns bara tre biljetter kvar och vi var fem!!! Biljetterna var slut!!! Det existerar ju inte. Det finns inte en chans i helvete att ett demoband skall sälja slut Sticky!!! Men så var fallet, vi hade ju inte köpt några biljetter i tron att det aldrig säljer slut.
Så vi lät tre grabbar som kom precis efter oss ta dom tre sista biljetterna för ska vi gå in så ska ju alla gå in... Vi ringde både Klas och Christian i bandet men det fanns inte en chans att dom kunde fixa in fem personer...
Jaja, det fick bli ett besök på Rockbaren istället där det rann ner en hel del alkohol och det blev en rätt trevlig kväll till slut, fast ingen konsert alltså...
Ja just det ja, på väg till Rockbaren så ringer en anna polare, Jodda, som kommit in på Sticky (han hade ju varit smart och köpt biljett) och sa att Bullen hade två biljetter över, se där ja...jaja, det sket ju sig rätt bra ändå...

Så kan det gå när inte haspen är på...

I morgon presenterar Sweden Rock sin andra huvudakt inför årets festival...det blir förmodligen Aerosmith, men man kan aldrig vara säker...

Blow up your video, shut down the radio...
/Onkel D

Skivrecensioner...

Jag skrev en gång i tiden för det legendariska webzinet The Metal Informative och senare för det hårda Extreme Terror Zine och en del av dom skivrecensionerna och så vidare som jag skrev då kanske jag kommer publicera här i brist på annat att skriva om.
Men jag har fortsatt at kludda lite skivrecensioner och här har ni några av dom, det är inga jätte nya skivor men ändå, ordet om dom måste ut och här har ni dom:

Iron Maiden - A Matter Of Life And Death

Jaha, då var den Sverigeälskande järnjungfrun tillbaka med sitt tredje studioalster efter återföreningen med Bruce Dickinson och frågan jag ställer mig är om man vågar kritisera denna skiva eller inte. Jag gillar den lite småtjatiga "Brave New World" men jag tycker "Dance Of Death" är fruktansvärt trist och det är hemskt vad skit man får om man säger att man inte gillar en ny skiva med Iron Maiden. Iron Maiden är som en helig ko som man inte får röra utan man ska bara tillbe den oavsett hur mycket kossan stinker. Men det skiter jag i, jag slaktar hellre kon i så fall och ställer till med grillfest. Jag föredrar nämligen en mör och välgrillad köttbit framför en seg, smaklös och rå dito.
Men jag är inte blyg av mig utan brukar reta upp min omgivning lite då och då med mina kommentarer om Maidens senaste alster och så gör jag säkerligen även denna gång.
Nya skivan "A Matter Of Life And Death" är löjligt trist. Visst, man kan svamla på i evigheter om hur Maiden har utvecklats och att dom blir progressivare och så vidare men vad spelar det för roll så länge musiken som dom skapar på sin höjd funkar bäst som sömnmedel? Det var länge sen, om någonsin, som jag hörde en så tråkig skiva från detta gäng. Till och med "Dance Of Death" framstår ju som pigg och vital i jämförelse. Nä, det finns ingenting som tilltalar mig på denna skiva och efter ett femtontal genomlyssningar så växer den inte ens över gräsrotsnivå. Man hade ju annars hoppats på en skiva som växer efter ett gäng lyssningar men inte ens det får man.
Jag gillar Iron Maiden, ni ska inte tro något annat, men nu för tiden så tröttnar jag bara mer och mer på dom. Denna skiva är trött, tråkig, sövande och alldeles, alldeles, meningslös.
Betyg: 0/5

The Answer – Rise

Det finns gott om nya uppkommande band just nu som hänger sig åt att spela såkallad "retro-rock". Det vill säga rock och hårdrock så som det lät på 60- och 70-talet då band som tillexempel Led Zeppelin dominerade scenen.
Jag, som inte fick vara med på denna guldålder och upptäcka band som Free och Zeppelin när dom började spela, gillar detta skarpt.
Senaste i raden av dessa band är The Answer från den Nordirländska huvudstaden Belfast och dom spelar en tung bluesbaserad rock likt tidiga Led Zeppelin med en sångare som jag tycker låter en hel del som Paul Rodgers i Free.
Tunga riff med ett skönt driv bjuds vi på i en sällsynt kompetent kostym och variationen är det inget fel på. När jag lyssnar på skivan så får jag vibbar av både Audioslave och Monster Magnet. Inga stora grejer men väl smakfullt inpetat lite här och där. Även lite influenser från både Sammy Hagar och The Black Crowes går att skönja.
Men trots allt detta namndroppande så skall ni inte tro att The Answer enbart plagierar andra band för dom får det verkligen att låta som något eget. Man hör många influenser men när dom sätter samman allt så blir The Answer.
Ja ni fattar nog nu hur The Answers debutalster låter och gillar ni tung 70-tals rock med bluesinslag så slå till för detta kan bli årets skiva.
Betyg: 4/5

Hammerfall – Threshold
Jag gillade Hammerfall i början och deras andra skiva, Legacy Of Kings, håller jag som en grymt bra platta. Men på den tiden köpte jag allt som lät glatt och var snabbt. Med åren har jag mognat (Nja, lite då kanske) och förstått att sånginsatserna från Joakim Cans är under all kritik. Killen må va hur trevlig som helst men sjunga kan han inte. Hammerfall har trots detta fortsatt sin vandring upp mot toppen bland dom allra största inom europeisk metal idag och tack vare, bland annat, deras framgångar så har hårdrocken fått ett stadigt fotfäste.
Jag tycker det är bra att det finns ett populärt band som Hammerfall som för hårdrocken vidare in i 2000-talet men jag kan ärligt talat inte förstå deras storhet. Dom fortsätter oavbrutet att spela sin Accept heavy metal, som bara originalet kan göra rättvist. Men där Udo (han kan inte sjunga heller men han gör det med känsla istället) ger musiken ytterligare en dimension med sin raspiga stämma där förstör istället Joakim allt. Och för att man inte ska fastna i facket "Accept-wannabes" så trampar dom upp tempot lite och blir mer power metal istället för heavy metal. Varför inte erkänna att dom vill vara Accept istället? Det är ju dom låtarna som är bäst trots allt.
Jag hävdar fortfarande att om Udo hade skött sången på skivan Crimson Thunder så hade vi haft en ny Accept skiva. Så bra är den men så förstörd blir den av Joakims nasala sång.
Det är då föga oväntat att man på nya skivan Threshold tar ytterligare ett kliv närmare den tunga heavy metalen som Accept lärt oss älska och låtarna är bra, riktigt bra emellanåt faktiskt. En del låtar skulle vara moderna klassiker med en annan sångare bakom micken. För det är så mina vänner, att det spelar nämligen ingen roll hur bra metal-dängor Hammerfall skriver för dom kommer aldrig ta det där sista steget till den absoluta toppen med en sångare som Joakim, tragiskt men sant.
(Jag vill bara poängtera att jag inte har något emot Joakim Cans personligen, han är en väldigt trevlig kille, men han ska inte sjunga, så enkelt är det mina vänner.)
Betyg: 2/5

I – Between Two Worlds
En ny genre är född! Länge leve black’n’roll! Mannen bakom en av årets bästa skivor är ingen mindre än min favoritgastare Abbath som i vanliga fall styr black metal skeppet Immortal. I detta projekt, enkelt döpt till I, så ingår även medlemmar från Enslaved och SAHG vilket borgar för hög standard men det är först och främst Abbath som detta handlar om.
Nu får han ta steget fullt ut från det han skapade på Immortals album Sons Of Northern Darkness och då i synnerhet låten Tyrants som har beskrivits som den första black metal balladen någonsin. Ni som aldrig har hört detta mästerverk så kan jag tala om att det inte handlar om någon smäktande och tårdrypande ballad så som vi vant oss vid att det skall låta. Istället är det black metal men på ett lite långsammare sätt med härligt riffande gitarrer och en elak Abbath på sång.
Skivan Between Two Worlds är just allt detta. Black metal med tunga riff som svänger likt en serpentinväg i dom norska bergen och en sångare som sjunger så genomdjävligt så man tror självaste hin håle stigit upp till micken i studion. Han lyckas till och med låta en del som Lemmy emellanåt vilket är lite kul. Just kopplingen till Motörhead är inte fel då man bäst skulle beskriva I som en korsning mellan just Motörhead och Immortal.
En helt underbar ny genre är född för black metal + rock’n’roll = black’n’roll.
Betyg: 4/5

Jerry Lee Lewis - Last Man Standing
72 år gammal släpper nu "The Killer" Jerry Lee Lewis sitt miljonte album känns det som och han må se döende ut men satan vad han lirar piano. Det svänger om en gammal gubbe som Eddie Meduza skulle ha uttryckt det.
Vi snackar gammal hederlig boogiewoogie rock’n’roll så som det lät förr i tiden fast med en fräsch touch. Han har även bjudit in en massa gästartister och skulle jag lista alla här så skulle det bli en lång recension men dom gör alla bra ifrån sig.
Men allt är inte guld och gröna skogar. Han saknar det där "bettet" i sången som han hade som ung, vilket inte är konstigt på grund av åldern, och 21 låtar är alldeles för många för att det ska vara kul. Vissa ballader blir även lite väl sega emellanåt.
Trots det är detta hur som helst en mer än väl godkänd skiva som kommer att förgylla många stunder för mig och det är definitivt ett bra dokument över Jerry Lees musik. Fast det hade ju inte suttit helt fel med en ung Jerry Lee och lite "Great Balls Of Fire" feeling!
Betyg: 3.5/5

Tenacious D - The Pick Of Destiny
Jack Black och Kyle Goss skojar till det igen. För inte kan man väl ta dessa herrar på allvar? Eller? Nja, men det är förbaskat underhållande och man får ha en lite småpubertal humor men det är aldrig så det går till överdrift.
Det är fortfarande akustisk rock som är grunden i musiken men denna gången är det mer metal än tidigare. Ett par låtar är riktigt tunga och kan lätt klassas som metal och med gästspel av såväl Meat Loaf som Ronnie James Dio gör att det blir ännu mera njutbart.
Detta är ett soundtrack till en film med samma namn och jag tror dock man måste se filmen för att förstå sig på låtarna för det är väldigt mysko lyrik emellanåt.
Hur som helst är det en bra uppföljare till debutalstret som kom för några år sen om än att det tar några lyssningar innan den sätter sig.
Betyg: 3.5/4

Håll till godo gott folk…
/Onkel D

Hittills klara band till Sweden Rock Festival…

Sweden Rock Festival, årets stora händelse för en svensk hårdrockare, har kommit ungefär halvvägs i presentationerna av vilka band som kommer att framträda på festivalen denna sommar och jag tänkte ge er mina reflektioner på dom presenterade banden.
Än så länge är bara det återförenade Black Sabbath (nu kallar dom sig Heaven & Hell efter skivan med samma namn) med Dio på sång presenterat som huvudakt och två till är på gång. Hetaste ryktet säger Aerosmith som Aftonbladet redan gått ut med att dom är klara för SRF medan det är tyst från festivalens sida. En annan tänkbar kandidat till att avsluta någon av dagarna är Van Halen som precis återförenats med originalsångaren David Lee Roth och som tidigare ställt in på just nämnda festival. Andra band det ryktas om är Mötley Crüe och Metallica men det låter som osannlikt anser jag.

Hur som helst, detta är dom banden som är klara så här långt:

Dessa band skall ses:
Heaven And Hell
Årets bästa bokning och en dröm som slår in. Jag älskar verkligen Black Sabbath med Ronnie James Dio på sång och skivan Heaven And Hell är kanske världens bästa skiva genom tiderna.
Skivtips: Heaven And Hell, Mob Rules och Dehumanizer.

The Answer
Världens just nu kanske mest intressant rockband. Debutanter som låter som det gjorde på det goda 70-talet med band som Thin Lizzy och Aerosmith som dom tydligaste ledstjärnorna men även en dos blues bakas in i ett annars rätt eget sound…
Skivtips: Debuten Rise är ute nu.

Kreator
Detta är tyska thrash av världsklass och ett band som alltid levererar live och att dom kommer mangla sönder oss i sommar det är en sak som är säker i alla fall.
Skivtips: Pleasuer To Kill, Violent Revolution och Enemy Of God.

Motörhead
Motörhead, behöver man säga mer? Lemmy och kompani är kanske världens bästa rockband och med bomberriggen på plats kan aldrig bli fel…
Dessutom kommer en hemlig gäst att framträda med bandet.
Skivtips: Ace Of Spades, Bastards och Kiss Of Death.

U.D.O.
Den lille militärklädde tysken med den raspiga rösten är tillbaka. Udo med anhang levererar alltid högklassig heavy metal oavsett om det är dom gamla Accept dängorna som spelas eller nyare material med U.D.O. Detta är en måste konsert för mig.
Skivtips: Faceless World och No Limit.

Dimmu Borgir
Årets black metal band är inga mindre än Dimmu Borgir från Norge, världens kanske största black metal band och en av Norges största exportvaror. Detta är för dig som gillar storslagen och symfonisk elak musik med en väsande sångare och arga gitarrer.
Skivtips: Puritanical Euphoric Misanthropia och Death Cult Armageddon.

Annihilator
Jeff Waters ÄR Annihilator och kommer här med sina nya kamrater för att ge oss en dos av energisk och urflippad thrash av finaste kanadensiska märke. Ett måste för thrashdiggare.
Skivtips: Alice In Hell, Carnival Diablos och Waking The Fury.

Meat Loaf
Det är inet ofta man får chansen att se köttfärslimpan i egen hög person så den chansen måste man ta. Svulstig rock med klockrena refränger utlovas.
Skivtips: Bat Out Of Hell 1, 2 och 3.

November
Mmmm, detta smakar mumma för 70-talsinsnöade Onkel Dark. Lite halv proggig rock från tidigt 70-tal med svenska texter kommer vi få avnjuta i sommar.
Skivtips: En NY Tid Är Här

Amon Amarth
Überbrutal vikingadöds som för har en tendens att tråka ut mig på skiva efter ett par låtar men live är dom alltid kungliga och detta får inte missas.
Skivtips: Fate Of Norns och With Oden On Our Side.

Vomitory
Svenskt death metal band sok jag inte ägen en enda skiva med men det mina polare Lången har spelat för mig låter helt enkelt överdjävligt så detta skall kollas in.
Skivtips: Jag får återkomma i ärendet.

Korpiklaani
Humppa Metal Perkele!!! Finsk folkmusik och metal i en sällan skådad lyckad kombination och den som kan stå still när dessa galna finnar drar igång är förmodligen förlamade.
Skivtips: Tales Along This Road

Dessa band skall kanske ses:
Randy Pipers Animal
Han spelade en gång i tiden i legendariska W.A.S.P. men kör nu han solo med sitt Randy Pipers Animal och låter mer W.A.S.P. än vad W.A.S.P. gör själva nu för tiden.
Skivtips: Debuten Violent New Breed är ute nu.

The Australian Pink Floyd Show
Detta tribute-band skall avsluta den allra första dagen på festivalen och vem vet, det kan bli succé det kan bli magplask. Jag tror dock på det första då dom tydligen skall köra en massiv ljusshow likt den Pink Floyd gjorde själva.
Skivtips: Pink Floyds The Dark Side Of The Moon och The Wall.

Pretty Maids
Danskar som jag gillar när folk spelat för mig men inget jag köpt någon skiva med. Skall dock kolla upp dom mer innan jag säger nått mer.
Skivtips: Jag får återkomma i ärendet.

Nocturnal Rites
Jag gillar deras metal i lite små doser, dom är inte dåliga, rent ut av riktigt bra, men det tilltalar mig inte till 100%. Det hänger på om all andra polare går och ser dom för i så fall hänger jag på.
Skivtips: Afterlife

Tiamat
Ett av dom stora banden i den så kallade Gotic Metal genren men jag har precis börjat lyssna på dom så mycket mer än så kan jag inte säga er just nu. Låter bra dock det lilla jag lyssnat.
Skivtips: Wildhoney

Quiet Riot
Är dom bra eller inte? Dom två hitsen Mama Weer All Crazee Now och Cum On Feel The Noise i all ära men sen då? Kanske slänger man ett öga på dom om man ändå är på området.
Skivtips: Metal Health

McQueen
Kan avancera till skall ses. Detta är ett ungt lovande rock-band från England bestående enbart av tjejer. Det svänger finfint på ett rock-punkigt sätt…
Skivtips: Debuten Break The Silence är ute nu.

Skid Row
Ett klassiskt band men numera utan vilden Sebastian Bach bakom micken och det nya materialet må inte hålla samma klass som klassikerna men attans vad dom rockar live fortfarande. Då jag redan sett dom utan att egentligen digga dom så värst mycket så får dagsformen avgöra om jag skall se dom eller inte.
Skivtips: Slave To The Grind

Dessa band måste jag kolla upp:
Eldritch
Italienare som lirar någon form av progressive thrash, eller kanske inte, ja, jag måste lyssna lite först…

Black Oak Arkansas
Har aldrig hört dom men namnet låter sydstatsaktigt…

Thunder
Jag trodde dom lirade AOR men dom lirar tydligen hårdrock…

Memfis
Progressiv death metal likt Opeth och jag har bara sett dom live än…
Skivtips: Debuten The Wind Up är ute nu.

Circus Maximus
Ingen aning vad detta är, får återkomma I ärendet.

Trouble
Detta är ett klassiskt doom-band men jag har knappt hört nått av dom…

Gov’t Mule
Ska tydligen svänga bra. Sydstatsrock?

Point Blank
Ska tydligen svänga bra. Sydstatsrock?

Trail Of Tears
Norsk goth metal men jag har nog aldrig hört dom.

All Ends
Björn Gelotte och Jesper Strömblad från In Flames har skrivit musiken till detta moderna metalband men jag har ingen aning hur det låter.

Dessa band är ölpauser:
Hardcore Superstar
Debuten är finfin garagerock men så helt plötsligt skulle dom vara glam å sleeze…fullständigt kassa är dom i alla fall.

Blind Guardian
Äkta tyskt tråk-dubbeltramp-power-metal numera, dom var bra ett tag i början men numera är dom bara boooooooring… Jag fattar inte att dom kan va så populära fortfarande.
Ett skivtips dock: Nightfall In Middle-Earth

Suzi Quatro
Jag har bara hört namnet men det måste väl finnas en anledning till att man aldrig hört dom/henne eller?

Lions Share
Svenskar som lirar hårdrock/metal men som fortfarande är kassa även om Patrik Johansson från Astral Doors är med numera…

Falconer
Folk-power-metal från Sverige. Jag somnade sist jag såg dom live…

Tokyo Dragons
Varför? Denna form av punkig Hollywood rock n roll har gjorts förr och då bättre….

REO Speedwagon
AOR har jag aldrig förstått mig på, speciellt inte deras sliskiga ballader…

Axel Rudi Pell
Han är en jävligt ful och enformig tysk gitarrist med endast en bra skiva i bagaget, fast den är och andra sidan grymt bra… Melodiös metal med en grym sångare får man om man behagar gå och se detta…
Skivtips: The Masquerade Ball

Iced Earth
Dessa amerikaner har tyvärr blivit väldigt tråkiga och det började redan innan Matt Barlow lämnade bandet. Numera är det forna Judas Priest sångaren som skriker i micken och jag gillar det inte. Jag tycker han slaktar dom gamla metal-klassikerna som jag älskar.
Skivtips: Something Wicked This Way Comes är en odödlig klassiker.

Symphony X
Jag har aldrig gillat deras progressive fart-metall men han sjunger ju rätt bra…

Ja, det var det, hoppa jag kanske gav någon ett gott tips på vägen till Norje och Sweden Rock Festival…

Ge mig gärna skivtips på dom banden jag inte har hört…

Metal på er…
/Onkel D

The Who biljetter...

Idag släpptes biljetterna till The Who's spelning i Globen. Jag todde, av någon anledning att dom släpptes igår (när började dom släppa biljetter till stora evenemang på tisdagar?), så jag stod i kylen i går morse och väntade innan jag kom på mitt misstag. Men strunt samma, jag tog mod till mig och åkte ner i dag också och jag stod där mer tre andra The Who fans men inte fan öppnade dom klockan 09:00. Här i Borås så finns nämligen ett Ticnet-ombud i turistbyrån och deras normala öppettider är från 10:00 men dom är skyldiga att öppna klockan 09:00 om det är ett stort biljettsläpp, för det måste väl ändå The Who vara va? Eller? Vi var ju i och för sig bara fyra pers på plats men ändå?

Jag blev jävligt irriterad men tog tag i mig själv och ringde min goda vän Zamora som fick gå ut på internet åt mig. Han kunde konstatera att det endast var sittplatser som fanns i hela Globen och då blev jag bara anti. För grejen är den att jag inte har någon att åka med utan hade fått åka upp själv, jag hade i och för sig träffat goda kamrater i Stockholm men dom hade säkert inte följt med mig. För med min vanliga tur så hade jag la hamnat jämte en riktig rugguggla som bara hade gnällt på att jag druckit öl eller klappat takten...

Nä, då åker jag hellre till Danmark och Roskilde för att se dom, jag tror dessutom att konsertupplevelsen blir tusen gånger större där än i tråkiga Globen. Dessutom så får man chansen att se Red Hot Chili Peppers där också, ytterligare ett band jag verkligen vill se.

En annan grej med Roskilde är den att Metallica har yppat att dom kanske skall köra en festivalturné i sommar för att ta en paus i skivinspelningen och besöka ställen dom inte besökte förra året då dom också tog en paus ifrån låtskrivandet med en festivalturné i Europa.
Då, mina vänner, ligger Roskilde bra till för dom var inte där sist och början man räkna efter vilka festivaler som skulle ha råd med Metallica så är det inte många kvar...dessutom är det ju nästan hemmaplan för dom.

Detta omkullkastar mina festivalplaner fullständigt. Jag hade planerat att åka på SRF (Sweden Rock Festival), Hultsfred och Gates Of Metal (som inte kommer hållas iår) men nu får det bli SRF, Roskilde och antingen Augustibuller eller Love & Peace i Borlänge...men, den som lever får se.

Jaja, hur som helst, i morgon kommer en sammanfattning om dom hittils klara banden till Sweden Rock och mina tankar om dom bokade banden.

Ha det bäst...
/Onkel D

Ny blogg...

Japp, då har man gjort det igen, skaffat sig ytterligare en blogg alltså...

Jag har en blogg på MySpace men den är på knacklig engelska och den kommer jag fortsätta skriva i för i den skriver jag även om mitt liv i övrigt, denna bloggen kommer enbart att handla om musik. Musik i alla dess sorter men mest hårdrock och alla dess avarter...skivrecensioner, konsertupplevelser osv...
Det jag skriver här kommer jag även översätta och posta på MySpace, förmodligen, har dock inte bestämt mig än...

Vem är då jag? Ja, jag kallas för Onkel Dark men det är, hör och häpna, inte mitt riktiga namn, det riktiga namnet är orelevant egentligen...det är ju det jag skriver som är det viktiga...
Ja, vad mer? Ja, jag är en kille på 28 år som knegar som vilken männsika som helst, älskar musik, sport (kommer förmodligen en sportblogg senare), festa osv....sånt som en normal människa gillar...

Men nog om mig...inom kort kommer min första musikblogg att postas så håll utkik...

Heavy Metal Jävlar på er...
/Onkel D